Rom 1:16-17
Jag skäms inte för evangeliet?
Varför skulle jag? Evangeliet är glädjebudet om det nya livet, den nya skapelsen i Jesus Kristus. Finns det anledning att skämmas? Finns det anledning att vara undanglidande och gömma?
Finns det anledning att fråga? Inte om vi tror att tron är en privatsak. Då behöver vi inte samlas till gudstjänst. Nu är tron personlig, men gemensam. Vi ber Fader VÅR, vi är i ett gemensamt möte med en personlig Gud. Men i vår tid är rösterna starka för att minska utrymmet för trons liv. Talet om Jesus möter motstånd nu.
Paulus skriver till de kristna i Rom. Imperiets huvudstad. Han skriver till församlingen där kejsaren finns och ”evangelium” brukade komma som budskap om kejsarens tillträde och annat som upprätthöll imperiet. Då ska vi veta att kejsaren i Rom var i princip att betrakta som en gud. Han ville tillbes så, och bli betraktad så. Det var inte ett erbjudande som kom, utan en annonsering om vilken världsordning som gäller.
Till detta maktcentra skriver Paulus och förkunnar evangelium. Nu har det kommit en Jesus kommit och budskapet om honom överglänser allt världen har hörd. Det handlar om Guds rättfärdighet, om att bli räddad till livet. Till Rom – världsordningens centrum – skriver Paulus: Nu gäller en ny ordning. Då gäller det att inte skämmas…
Paulus har lagt sitt liv till detta. Han vet att han är kallad till apostel, avdelad för att förkunna evangelium – med särskild uppgift till de folk som inte tillhör förbundsfolket.
Och det budskap som Paulus förkunnar, det han kommer med är en ny världsordning. Det är vad vi har evangelium om. Nu i vår församling, firar vi och skäms inte för att få budskap om och tillhöra genom våra dop en ny världsordning. Eller?
För det här är en alldeles underbar världsordning. Det är ett budskap om en Guds kraft som räddar. Och så får vi två exempel – juden först men också greken. Det kan vi lätt räkna ut att det innebär att nu är alla lika inför Gud, alla är involverade i Guds längtan och omsorgsfulla plan för världen. Alla är lika inför detta, och det kanske är särskilt viktigt att betona idag – det här är ett löfte om alla människors lika värde inför Gud. Men det innehåller också en vink om Guds historia.
Gud väljer ut ett folk för att rädda alla. Han sluter ett förbund med Abraham – men inte för Abraham endast utan med honom för skapelsen skull.
Och greken – hedningen, den som är utanför det första förbundet med det judiska folket – Nu utvidgas löftet i Jesus Kristus. Den världsordning som innebär Guds rättfärdighet för hela världen kommer i Jesus Kristus.
Nu finns en ny ordning för hela världen. Jesus dör och uppstår. Dör denna tillvarons död och uppstår till en ny verklighet. En verklighet som existerar här och nu och som är Guds pågående verk för att fylla sin längtan efter den skapelse han älskar.
Men hur ser vi på detta? Hur känns det att säga att vi låter livet vara präglat av Bibelns ord och tron på Jesus. Jag vill söka att leva i en ny världsordning. Förlåten och upprättad av Jesus. Jag skäms inte för evangeliet…
Jag söker Guds längtan efter mig i Bibelns ord. Vad säger Ordet – Vad säger Paulus? Han säger inte det alla säger! Man har klippt Paulus i småbitar och strör små lappar omkring sig med tokcitat som helt vänder tron ryggen. ”Han talar om kvinnoförtyck. Han talar om synder och förbud att leva livet.”: Han talar inte om synd – han talar om Guds rättfärdighet, om hur den blir din, och om hur livet hänger ihop med Gud. Vi talar inte om synd, den bekänner vi och så är den förlåten – vi talar om LIV!
Det är just här vår tros kärna är. Skapelsen är ju Guds goda. Men så har människan, alltså gemensamt i sin förutsättning kanske man kan säga, valt en egen väg. Hur är vår värld? Låter vi den påminna oss om Skaparen så att vi blir ledda till att ära Gud, tacka honom? Det är det som är vårt problem. Jag lever ett liv som är en gåva till mig, och ärar och tacka inte Gud.
Det visar sig att den vägen inte leder till livet så som Gud tänkt. Vi hamnar som skapelse i mer och mer åtskillnad från vår Skapare. Det är att låta den livsviktiga relationen tystna och dö ut. Att inte ha kontakt med en medmänniska – det vet vi hur lätt det är att man växer åt olika håll, så att det till slut är ett alltför stort steg att ta upp kontakten igen. Vilka följer det får för oss – det ser vi. Guds godhet genomsyrar inte direkt våra liv. Men Gud kommer till mötes!
Det handlar om Guds rättfärdighet – det går att vara stolt över. När tron idag ansätts och raljeras med från de mest skiftande håll, så håll i minnet att det handlar om Guds rättfärdighet. Det är så många som talar om kyrkan och tron som bara ger sig på folk sätt att leva och pratar om synd. Kom ihåg att det evangeliet handlar om Guds rättfärdighet. Det handla om en far som varsamt tar upp relationen med det barn som tappat kontakten och kommit vilse i världen. Guds rättfärdighet är hans längtan och öppning för en evig relation. Detta är glädjen i tron. Jag skäms inte för evangeliet.
Den är en Guds kraft som räddar var och en som tror. Det är att ansluta sig till denna världsordning.
Glädjebudet, evangeliet, precis som för medborgarna i Romarriket som hade att accepterar denna ordning som förkunnades från kejsaren – det var inte ett erbjudande utan en ordning som gällde, ofta obarmhärtigt och hårt. Precis på samma sätt är detta en ordning som gäller. Det vet och bär kyrkans tro. Jag skäms inte för evangeliet, för detta är inte en mänsklig idé som syftar till att gagna en världens herre, utan det är en Guds kraft som räddar mig till evigt liv. Det är en barmhärtig och öppen ordning. Det är glädjebudet om hur världen är beskaffad. Detta är Guds räddningsväg för världen.
Tron är att gå in i detta. Personligt men inte privat. Utan skam i vårt tid. Att säga – ”Ja, Jesus. Din död och uppståndelse är min död och uppståndelse, här är min rättfärdighet.” Att vända livet till Guds liv, att tacka och ära honom för det han gjort i skapelsen och korset. Ära och lovsjunga honom. Trons liv är tillbedjan och riktning. Ur det följer livet i bekännelse och förlåtelse. Ur det följer visshet och hopp. Ur det följer gläjde och tjänande kärlek.